Ibland känner jag mej som kedjan.. Ibland måste jag ha hjälp för att fungera igen. Tragiskt är ordet. Jag är sönderstressad, helt av mej själv.. Om jag har massor att göra vill jag inget hellre än ligga och läsa en bok. Har jag en lugn stund så jag kan göra det blir jag stressad över att jag inte har nånting att göra.. Som sagt, tragiskt. Den här jävla rastlösheten, den kommer bli min död och undergång. Det ända som egentligen hjälper är promenerandet, som jag är för trött för att orka börja med. Har jag sagt att det är tragiskt? Herregud, varför gör man så här mot sig själv?
Nu är jag påväg hem från porjus, jag tänkte att jag skulle hinna göra nå nytta, men kom just på mej själv, att sånt tänk skulle jag ju sluta med.. Jag stavar ordet; T R A G I S K T.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar