På andra sidan staketet

Det har nu gått 1 1/2 vecka sen jag, på en halvtimme, lyckades rasera en annan människas liv. Och mitt eget också egentligen. I ungefär tre dagar var jag förstörd, jag visste varken ut eller in eller vad jag ville. Fjärde dan bestämde jag mej för att jag ska flytta ut, jag ska skaffa egen lägenhet och jag ska reda ut mej själv innan jag blandar in någon annan i mitt vardagliga liv.
Sagt och gjort.

Fick en lägenhet i torsdags, flytta in i fredags och gjorde adressändring i måndags.
Hämtade hem hunden i söndags och har sovit nästan en hel vecka själv.
Jag som alltid har haft sjukt svårt att sova själv i huset, var självklart nervös för hur många timmar sömn jag skulle få i en egen lägenhet, helt själv.
Jag sov gudomligt! Jag slocknade på kvällen och vaknade på morgonen, helt utvilad och glad. Förstå att jag inte har vaknat en enda gång på natten, vilket jag brukar göra!

Då bestämde jag mej för att nu är det bra. Nu orkar jag inte försöka laga nånting som gått sönder två gånger redan. Varje gång nånting går i bitar försvinner det alltid en liten bit som man får fylla upp med lim. Tillslut håller det inte. Och i mitt tillstånd och all skit jag redan har i ryggsäcken blir det en omöjlighet att försöka hålla ihop alla bitar och mej själv samtidigt. Jag bestämde mej helt enkelt för att nu är det Sandra, och bara sandra, som gäller. Jag går före alla andra av mina prioriteringar! Jag måste lära mej att vara själv och jag måste känna den här friheten.

Jag har inte mått såhär bra på jävligt länge! Inte visste jag att det är såhär det känns när man mår bra?
Men man måste väl ha varit nere på botten innan man vet hur det känns att vara på toppen gissar jag..

Vad gör man när man klantat till det såhär ordentligt som jag har gjort? Vad gör man med den här ångestklumpen i magen? Och vad gör man med dom söndergrinade ögonen?
Man får inte gräva ner sig tydligen. Man ska försöka se det positiva i allt och man ska försöka gå på som vanligt. Men det är inte så jävla lätt när ångesten gör att jag slutar fungera! Jag har för det första varit utan mat och vätska i nästan två dygn innan jag kunde äta igen, pga ångesten. Jag har tack och lov fått sova inatt men förra natten var hemsk. Hur hanterar man det faktum att man sårat och gjort illa en annan människa, som man egentligen älskar, så pass mkt att det är oförlåtligt?
Grejen är den att jag vet precis hur jävla ont det gör och vara den andra, jag vet precis hur värdelös och liten man känner sig. Ändå gör jag samma sak, precis samma jävla skit som personen gjort mot mej! Fyfan, jag borde ha stryk..
Jag har dessutom druckit i tre dagar innan allt det här, det hjälper ju verkligen ångesten nu..

Det här kommer min psykolog att gilla! Synd för henne att hon inte jobbar som dom gör i typ USA, då hade hon sett dollartecknena! Haha jag är en guldgruva just nu för dom som vill studera en trasig själ och reda ut en trasslig hjärna;)

Nä fyfan, man måste använda hjärnan innan man tar beslut. Det går inte att hålla på såhär när man ska låtsas vara vuxen med ansvar. Det är så jävla respektlöst, elakt och äckligt att göra det jag har gjort  mot en annan människa. Faan..

Det är iaf tur att jag har både vänner och familj som kan hjälpa på ett eller annat sätt.