Spräck den!!

Alltså den här lyckobubblan som alla verkar vara i.. Jag hatar den! Här sitter jag och mår som en påse skit med depression och stress upp i halsen, men på Facebook och instagram är folk så jävla lyckliga och äckliga!
Tänk att man ska behöva var rädd för att göra andra besvärade och obekväma, att man ska behöva vara rädd för att faktiskt säga: jag mår skit.
Hade jag skrivit ut det på Facebook hade jag garanterat fått hundra hjärtan, femtio "vad nu?" Och tjugofem "jag finns här".. Grejen är bara den att alla är så obekväma med att någon inte är i den där lyckobubblan som man ska vara i, att när dom skrivit det på min Facebook så tycker dom att dom har gjort sin plikt som vän. Tack, jag mår redan mkt bättre av alla hjärtan! Det är dom fem som inte skrivit nånting, dom som ringt eller kommit förbi, som grinat mer än mej, som faktiskt lyssnar när jag ältar som gör någon skillnad!

Jag är inget fan av en sån där röd tråd som folk brukar ha när dom skriver, inte heller att skriva så det är begripligt för alla. Tur att jag iaf själv förstår;)

Jag kan ta det från början.
Sen 2012 har livet varit ganska jobbigt av många olika skäl. Jag har aldrig riktigt bearbetat någonting av det utan jag har bara gasat på utav fan! Jag har väl undermedvetet tänkt, för varje grej som hänt, att om jag springer fort nog så kommer det inte ikapp.
Det gjorde det.
Veckan före jul, alltså 2014, fick jag en panikångestattack på jobbet. Jag har aldrig haft en förut, men jag kände verkligen att något är riktigt galet. Jag åkte hem från jobbet och väl hemma sjönk jag ihop på golvet. Jag började prata med kribban och i början höll samtalet på att styras mot att vi skulle göra slut. Tack och lov är kribban ändå resonlig och försökte förstå lika mkt som mej om vad som hände, så vi lyckades vända på det och hamnade på ett helt annat ämne. Jag.
Vi kom fram till att jag ska söka hjälp och försöka reda ut allt som jag sopat under mattan, då kanske det blir bättre. Ringde vårdcentralen och fick en tid. Pratade med en läkare där som konstaterade att jag är måttligt deprimerad. Öh va?! Japp, deprimerad..
Så nu har jag fått tid till en psykolog för stödsamtal.
Kan ni förstå? Inte jag..

Det ska iaf bli intressant att se vad som kommer fram när man börjar rota runt i min lilla hjärna.

Jag tänkte iaf så här; det kan ju vara bra att skriva ner vad jag känner och vad som händer under den här resan, då har jag någonting att gå tillbaka till sen och kunna se om jag blivit bättre eller sämre.. Och så har jag hört att det är bra att skriva av sig! Vi får väl se..

Jo just, höll på att glömma röda tråden, och ihopknytningen;)
Kliv ut ur lyckobubblan om du bara fejkar den!! Ni stör mej!