På andra sidan staketet

Det har nu gått 1 1/2 vecka sen jag, på en halvtimme, lyckades rasera en annan människas liv. Och mitt eget också egentligen. I ungefär tre dagar var jag förstörd, jag visste varken ut eller in eller vad jag ville. Fjärde dan bestämde jag mej för att jag ska flytta ut, jag ska skaffa egen lägenhet och jag ska reda ut mej själv innan jag blandar in någon annan i mitt vardagliga liv.
Sagt och gjort.

Fick en lägenhet i torsdags, flytta in i fredags och gjorde adressändring i måndags.
Hämtade hem hunden i söndags och har sovit nästan en hel vecka själv.
Jag som alltid har haft sjukt svårt att sova själv i huset, var självklart nervös för hur många timmar sömn jag skulle få i en egen lägenhet, helt själv.
Jag sov gudomligt! Jag slocknade på kvällen och vaknade på morgonen, helt utvilad och glad. Förstå att jag inte har vaknat en enda gång på natten, vilket jag brukar göra!

Då bestämde jag mej för att nu är det bra. Nu orkar jag inte försöka laga nånting som gått sönder två gånger redan. Varje gång nånting går i bitar försvinner det alltid en liten bit som man får fylla upp med lim. Tillslut håller det inte. Och i mitt tillstånd och all skit jag redan har i ryggsäcken blir det en omöjlighet att försöka hålla ihop alla bitar och mej själv samtidigt. Jag bestämde mej helt enkelt för att nu är det Sandra, och bara sandra, som gäller. Jag går före alla andra av mina prioriteringar! Jag måste lära mej att vara själv och jag måste känna den här friheten.

Jag har inte mått såhär bra på jävligt länge! Inte visste jag att det är såhär det känns när man mår bra?
Men man måste väl ha varit nere på botten innan man vet hur det känns att vara på toppen gissar jag..