Det här med livet

Tänk vad fort livet förändras! Och tänk vad fort man själv förändras.. Senaste halvåret har varit som en bergochdalbana med känslor, jobb, ångest och en jävla massa skratt! Det är väl egentligen först nu som jag börjar landa och känna mej lite mer balanserad.. Nytt jobb och lägenhet i stan, mer energi över till att leva och mer pengar över varje månad, helt underbart! Det var det.

En helt annan sak som jag funderar på, från djup till ytlig på en sekund;)
Om en människa egentligen inte är så snygg, men en annan människa som har lite status säger att den människan är det.. Varför blir den människan det helt plötsligt? Det är ju som lite orättvist mot tex mej, som inte direkt är snygg och inte heller har nån "statuskompis" i umgänget som kan säga åt alla andra att jag är snygg! Ibland är livet bra orättvist..
Jo en till grej! Jag tänker inte kliva in i ett nytt förhållande på bra länge, men när jag väl gör det så har jag redan spanat in en kandidat! Hahaha!! Iaf, jag funderar om det är värt att "spara" den här tills det är dags, och roa sig med andra under tiden? Det här kommer jag garva åt om nått år.. Haha

Senaste besöket hos hjärnskrynklaren gick bra! Besöket innan bestämde vi att jag måste börja tänka på hur jag hanterar situationer där jag känner mej orolig, stressad eller får ångest. Tidigare har jag sprungit för livet, gjort i princip vad som helst för att slippa ta tag i det som är jobbigt. Nu måste jag verkligen tänka på att stanna upp och andas, att känna det jag känner och inte bara trycka undan det.
Fick tillfälle att öva på det när vi skulle på banken och skriva papper med juristen. Jag blev fladdrig och fick ont i magen redan på morgonen, och det blev inte bättre kan jag säga bär jag satt i bilen påväg till bankhelvetet!
Jag kände hela vägen till banken att om jag andas för djupt kommer jag bryta ihop med krokodiltårar som följd. Mitt hjärta slog typ dubbla slag och ångesten i magen höll på att äta upp mej inifrån!
Min första tanke var att jag skulle bita ihop och trycka bort. Nästa tanke var att nu är det verkligen på riktigt, det är slut. Det är skrivet på papper att vi har separerat! 6 år tsm är nu avslutat, officiellt och på riktigt. Det här gjorde att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna, jag tog ett djupt andetag och sen släppte jag allt! Det var så jävla skönt att bara grina, alltså riktigt fulgrina! Den där ångesten som satt fast i magen bara försvann och jag blev helt lugn!
Grejen är inte den att jag vill gå tillbaka eller att jag ångrar att vi har avslutat ett 6år långt förhållande. Det var bara så jävla slutgiltigt när det till och med är på papper, med datum och allt!

Så om jag kommer tillbaka till första meningen, senaste besöket gick bra!
Jag har börjat tänka på vad jag gör, jag försöker göra det jag känner att jag vill göra och jag försöker sätta mej själv först innan jag hjälper nån annan. Det som har hänt innan idag, just nu, kan jag inte ändra på. Man får helt enkelt bara försöka lära sig av allt och gå vidare.

På andra sidan staketet

Det har nu gått 1 1/2 vecka sen jag, på en halvtimme, lyckades rasera en annan människas liv. Och mitt eget också egentligen. I ungefär tre dagar var jag förstörd, jag visste varken ut eller in eller vad jag ville. Fjärde dan bestämde jag mej för att jag ska flytta ut, jag ska skaffa egen lägenhet och jag ska reda ut mej själv innan jag blandar in någon annan i mitt vardagliga liv.
Sagt och gjort.

Fick en lägenhet i torsdags, flytta in i fredags och gjorde adressändring i måndags.
Hämtade hem hunden i söndags och har sovit nästan en hel vecka själv.
Jag som alltid har haft sjukt svårt att sova själv i huset, var självklart nervös för hur många timmar sömn jag skulle få i en egen lägenhet, helt själv.
Jag sov gudomligt! Jag slocknade på kvällen och vaknade på morgonen, helt utvilad och glad. Förstå att jag inte har vaknat en enda gång på natten, vilket jag brukar göra!

Då bestämde jag mej för att nu är det bra. Nu orkar jag inte försöka laga nånting som gått sönder två gånger redan. Varje gång nånting går i bitar försvinner det alltid en liten bit som man får fylla upp med lim. Tillslut håller det inte. Och i mitt tillstånd och all skit jag redan har i ryggsäcken blir det en omöjlighet att försöka hålla ihop alla bitar och mej själv samtidigt. Jag bestämde mej helt enkelt för att nu är det Sandra, och bara sandra, som gäller. Jag går före alla andra av mina prioriteringar! Jag måste lära mej att vara själv och jag måste känna den här friheten.

Jag har inte mått såhär bra på jävligt länge! Inte visste jag att det är såhär det känns när man mår bra?
Men man måste väl ha varit nere på botten innan man vet hur det känns att vara på toppen gissar jag..

Vad gör man när man klantat till det såhär ordentligt som jag har gjort? Vad gör man med den här ångestklumpen i magen? Och vad gör man med dom söndergrinade ögonen?
Man får inte gräva ner sig tydligen. Man ska försöka se det positiva i allt och man ska försöka gå på som vanligt. Men det är inte så jävla lätt när ångesten gör att jag slutar fungera! Jag har för det första varit utan mat och vätska i nästan två dygn innan jag kunde äta igen, pga ångesten. Jag har tack och lov fått sova inatt men förra natten var hemsk. Hur hanterar man det faktum att man sårat och gjort illa en annan människa, som man egentligen älskar, så pass mkt att det är oförlåtligt?
Grejen är den att jag vet precis hur jävla ont det gör och vara den andra, jag vet precis hur värdelös och liten man känner sig. Ändå gör jag samma sak, precis samma jävla skit som personen gjort mot mej! Fyfan, jag borde ha stryk..
Jag har dessutom druckit i tre dagar innan allt det här, det hjälper ju verkligen ångesten nu..

Det här kommer min psykolog att gilla! Synd för henne att hon inte jobbar som dom gör i typ USA, då hade hon sett dollartecknena! Haha jag är en guldgruva just nu för dom som vill studera en trasig själ och reda ut en trasslig hjärna;)

Nä fyfan, man måste använda hjärnan innan man tar beslut. Det går inte att hålla på såhär när man ska låtsas vara vuxen med ansvar. Det är så jävla respektlöst, elakt och äckligt att göra det jag har gjort  mot en annan människa. Faan..

Det är iaf tur att jag har både vänner och familj som kan hjälpa på ett eller annat sätt.

Spräck den!!

Alltså den här lyckobubblan som alla verkar vara i.. Jag hatar den! Här sitter jag och mår som en påse skit med depression och stress upp i halsen, men på Facebook och instagram är folk så jävla lyckliga och äckliga!
Tänk att man ska behöva var rädd för att göra andra besvärade och obekväma, att man ska behöva vara rädd för att faktiskt säga: jag mår skit.
Hade jag skrivit ut det på Facebook hade jag garanterat fått hundra hjärtan, femtio "vad nu?" Och tjugofem "jag finns här".. Grejen är bara den att alla är så obekväma med att någon inte är i den där lyckobubblan som man ska vara i, att när dom skrivit det på min Facebook så tycker dom att dom har gjort sin plikt som vän. Tack, jag mår redan mkt bättre av alla hjärtan! Det är dom fem som inte skrivit nånting, dom som ringt eller kommit förbi, som grinat mer än mej, som faktiskt lyssnar när jag ältar som gör någon skillnad!

Jag är inget fan av en sån där röd tråd som folk brukar ha när dom skriver, inte heller att skriva så det är begripligt för alla. Tur att jag iaf själv förstår;)

Jag kan ta det från början.
Sen 2012 har livet varit ganska jobbigt av många olika skäl. Jag har aldrig riktigt bearbetat någonting av det utan jag har bara gasat på utav fan! Jag har väl undermedvetet tänkt, för varje grej som hänt, att om jag springer fort nog så kommer det inte ikapp.
Det gjorde det.
Veckan före jul, alltså 2014, fick jag en panikångestattack på jobbet. Jag har aldrig haft en förut, men jag kände verkligen att något är riktigt galet. Jag åkte hem från jobbet och väl hemma sjönk jag ihop på golvet. Jag började prata med kribban och i början höll samtalet på att styras mot att vi skulle göra slut. Tack och lov är kribban ändå resonlig och försökte förstå lika mkt som mej om vad som hände, så vi lyckades vända på det och hamnade på ett helt annat ämne. Jag.
Vi kom fram till att jag ska söka hjälp och försöka reda ut allt som jag sopat under mattan, då kanske det blir bättre. Ringde vårdcentralen och fick en tid. Pratade med en läkare där som konstaterade att jag är måttligt deprimerad. Öh va?! Japp, deprimerad..
Så nu har jag fått tid till en psykolog för stödsamtal.
Kan ni förstå? Inte jag..

Det ska iaf bli intressant att se vad som kommer fram när man börjar rota runt i min lilla hjärna.

Jag tänkte iaf så här; det kan ju vara bra att skriva ner vad jag känner och vad som händer under den här resan, då har jag någonting att gå tillbaka till sen och kunna se om jag blivit bättre eller sämre.. Och så har jag hört att det är bra att skriva av sig! Vi får väl se..

Jo just, höll på att glömma röda tråden, och ihopknytningen;)
Kliv ut ur lyckobubblan om du bara fejkar den!! Ni stör mej!

HEJ!

Jag rivstartar efter 1 års tystnad, anledningen? Jag är upprörd.

blablablaaaaaa dittan och dattan, det är mitt händelserika år.

hur som helst, jag mååååste skriva av mej det här, för det ligger och gnager och irriterar i bakhuvudet av någon anldening. kan vara för att jag egentligen är lite för rädd för reaktionerna om man skulle basonera ut en sån grej som facebook status, och eftersom jag inte skrivit på 1 år så är det inte många som läser här längre. jag erkänner, jag är för första gången i mitt liv rädd för vad det jag tänker säga kommer ge för respons.
otroligt men sant, gissar att jag också börjat få vuxna celler innanför pannbenet, eller inte.

så här är det:
det är ett företag som vill öppna en gruva i jmk, men många är emot det pga olika skäl, vissa bra och vissa skrattretande.
företaget är ett utländskt företag som vill köpa mark och bryta malm, men som jag har fattat det så vinner inte staten speciellt mkt på det, förutom att det blir jobbtillfällen som heter duga - arbetslösheten minskar - skatteinkomsterna ökar and so on.
dock blir mkt skog och mark förstört, miljön kan bli påverkad långt efter att gruvan är tömd och stängd osv. det är bra argument till varför vissa är emot.
MEN!! ett stort MEN! det dåligaste argumentet tycker jag är att renbetesmarkerna blir förstörda.
då tänker jag så här: okej, ni måste flytta på renarna till andra marker, det kostar pengar för er (statens pengar), ni kanske inte kan bo kvar vars ni bor pga att renarna måste flyttas, och ni med dom.
fine, jag går med på det, men återigen ett stort MEN! det finns väl skog så det räcker och blir över? ska ett helt samhälle och alla byar runtomkring dö ut för det? jag menar, hur många kommer kunna bo kvar i jmk om en sisådär 10-15 år? vars ska folk jobba?
tyvärr ser ju livet ut som så att du måste få ett jobb för att jobba för att få pengar för att leva för att må bra.
alternativet är ju som ganska många utan barn och familj gör, de veckopendlar mellan jmk-gällivare/kiruna. det går väl ett tag, men på en längre tid blir det både dyrt och jobbigt att alltid behöva fara minst 10 mil för att kunna få ett nog bra betalt jobb så man i framtiden kan ha barn och hus och familj och bo vars man vill bo.
om en gruva öppnar i jmk får alla de som har egna åkeriföretag som kanske är uthyrda till tex kiruna, ta hem alla sina gubbar och låta dom köra 5 mil till jobbet istället för 20. de kan bo i sitt hus, med sina respektive och planera en framtid.
de som slåss om att få jobb i kassan på konsum (inte för att det är ett dåligt jobb) kan istället börja köra truck i gruvan.
jag ser bara de positiva aspekterna med en gruva!
sen kanske man inte vill att jmk ska bli en storstad, man kanske trivs med just det att alla känner alla, men det är en helt annan sak! kollar man på statistiken för in- och utflyttade till kommunen så står utflyttade-stapeln högre, och fortsätter det så bor tillslut bara 50 pers kvar där. då är det bra du och dina kusiner som kör runt rondellerna på kvällen. låter trist tycker jag.

sen var det ju det där med vem som har rätt till vad och varför, men det tänker jag inte ens gå in på, det är alldeles för känsligt för att säga vad man tycker (om man inte är den som ska ha och kräver alla rättigheter förstås).

där har ni min åsikt, sticker nog många i ögonen, precis som inlägget om SD.

hej!

så sant som det var sagt!

innan jul skulle jag ha ett fast och stadigt jobb.
check!
efter årsskiftet börjar jag på YIT. känns förjävla bra!
och lönen är d fan inget att spotta på heller!
lyxlivet kan fortsätta..

tänkte bara gnugga det under eran näsa, så nu vet ni!