Jag började fundera på alla dom äldre släktingarna som man har.. Det är så självklart att dom finns där, att Mommo och farfar och moster och pappa osvosv alltid är där, bara ett telefonsamtal bort. Men det jobbiga är ju att om man stannar upp och tänker på att en dag är det ingen som svarar efter att man tryckt på "morsan" i telefonboken, då får man lite smått panik! Jag känner att varje gång jag hälsar på hos farfar måste jag titta extra noga på honom, IFALL han inte är där nästa gång jag kommer.. Jag beundrar människor som på natt jävla vis klarar av att hantera att mamma, pappa eller syskon dör. Jag har stått bredvid och sett tragedin hända, men jag kan aldrig förstå riktigt hur det känns. Därför blir jag livrädd av bara tanken att någon som står nära helt plötsligt är borta, hur kliver man upp själv efter det?
Så nu mina 8 trogna läsare hoppas jag ni fått ångest för att ni inte ringt till nån speciell person på länge bara för att ni varit tvungen att sminka er, bajsa, eller för att den inte ringde upp för 7 månader sen som den lova.. Ha!
För övrigt är jag förkyld och för stunden väldigt mätt. Puss och hej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar